Såhär var min upplevelse kring Vätternrundan:

Vi åkte upp till Motala redan på fredag förmiddag och kom fram till campingen vid tre-tiden med husbilen. Jag måste börja med att ge en stor eloge till Motala SK som gav oss en trevlig upplevelse på Råssnäs provisoriska camping. Det fanns personal att fråga dygnet runt, de var tillmötesgående och hjälpte gärna till! Dessutom gick det gratisbussar in till Motala centrum som passade perfekt att ta med tanke på att regnet öste ner. Jag hämtade min nummerlapp och köpte den obligatoriska t-shirten. Tillbaka i husbilen igen lagade Daniel mat och jag förberedde cykel och kläder inför den kommande utmaningen. Klocka 20.00 gick vi och la oss. Daniel somnade med en gång men jag tittade på klockan sista gången 00.30 och den ringde 01.00. Så med 30 minuters sömn satte jag mig för att äta frukost (!). Jag klädde på mig och smorde in kroppen i solskydd, det är nog första gången jag gör det 01.30. Sedan bar det av till starten.

Jag var på tok för tidig vid starten. Då det brukar vara meterlånga köer till toaletter så var vi vid starten 1 timma innan start. Men det var inga köer och jag hann och gå på toa tre gånger, klassiskt nervöskiss. 3.12 startade jag och då hade det börjat ljusna lite. Vädret var helt perfekt. Det blåste 0 m/s och att få se solen gå upp över en åker som täcktes av dimma var magiskt! 

Ner till Jönköping gick det fort, jag hängde på en klunga de första fem milen innan de stannade för att dricka. Sen cyklade jag själv i ca. 1 mil innan en annan klunga hann ikapp som jag kunde hänga på. Jag var framme i Jönköping 06.30 och det var också mitt första stopp. Där väntade min syster och hennes  kille med en tunnbrödsrulle. Jag gick på toa och de fyllde på mina vattenflaskor. 20 minuter senare cyklade jag där ifrån och var beredd på några långa backar. Habosträckan hade jag bestämt sedan tidigare att ta i min takt och när jag var uppe för alla backarna så väntade några mil raksträcka. Då fick jag följe med en finsk man och vi turades om att dra vilket bidrog med att vi kunde cykla på i ganska bra tempo. Han stannade i Hjo men jag fortsatte till Karlsborg där jag visste att Daniel stod och väntade. Det blev mitt andra stopp och här fyllde jag också på vattenflaskor och åt en bulle (och Marabou som Danne gav mig). 

Nu var det 10 mil kvar till Motala och fram till Hammarsundet gick det bra. Jag hamna bakom en stor klunga och kunde egentligen bara trampa på. Jag gjorde även ett stopp i Hammarsundet för att ta en bulle till då jag kände att min energi började ta slut. Men det var för sent. När det var fyra/fem mil kvar började kroppen kännas sliten. Det var väldigt mycket backar fram till Medevi och att det ”bara” var fyra mil kvar räckte inte. Det var fyra långa mil. Den dialogen jag hade med mig själv hade jag velat spela in. Ena stunden gjorde jag ett försök att hänga med någon klunga som cyklade förbi och andra sekunden gav jag efter och orkade helt enkelt inte. Jag var tom på energi och testade desperat att hälla i mig mitt GT rör men det blev ju bara otroligt sliskigt i munnen och vattnet var slut. Sista milen var jag så matt att jag inte visste om jag skulle orka slutföra loppet (självklart hade jag inte gett upp då men det kändes såå långt kvar till mål). Min pulsklocka hade börjat varna för lågt batteri när det var tre mil kvar så jag stoppade den då. Jag såg att det var möjligt att jag cyklade under elva timmar men i de läget så orkade jag inte ens sträva efter att hamna under elva timmar. Det var när jag såg att jag började närma mig centrum och såg att klockan visade 14.11 som jag fick någon ny energi. 

Och helt plötsligt så var jag i mål. Det gick så fort och det var inte som löplopp då man fick spurta i mål utan helt plötsligt passerade jag en skylt som berättade att min tid slutade registreras här. Och tiden stannade på 10.59 (exakt samma som Vasaloppet). Jag trodde jag skulle cykla på 14 timmar och hade inga som helst visioner kring att cykla snabbt. Men det gick bra och betydligt bättre än vad jag någonsin kunnat drömma om. 

Daniel mötte mig i mål med rosor och bubbel. Det var svårt att hålla tårarna borta och jag var så otroligt lättade över att vara i mål. Och jag var så jäkla hungrig!! Jag tror ärligt talat det syntes två langos i mina ögon. Så det första ja gjorde var att gå till Langosvagnen och trycka i min en sådan. Lyckan som infann sig när det inte var någon kö och när jag fick den med en gång är svår att beskriva ;-) 

Jag älskar den här bilden. Bevis på hur trött jag kände mig men hur gärna jag ville äta!

Jag tog den klassiska målbilden, köpte En Svensk Klassiker t-shirt (ett annat inlägg om det) och sen skulle vi cykla tillbaka till campingen. Jag säger bara AJ min rumpa och den cyklelturen var nog den mest smärtsamma någonsin. Men det var typ det enda som gjorde ont. Jag hade lite ont i knäna under kvällen men dagen efter så var min kropp som vanligt. Det är helt otroligt att det kan vara så och det är ännu ett bevis på att det lönar sig att komma förberedd till ett lopp. Det är också helt otroligt att jag har cyklat 30 mil och att jag gjorde det med diskbråck. Jag var helt inställd på att jag kanske skulle behöva bryta p.ga. att min rygg inte skulle klara. Men det behövde jag inte och det är en vinst i sig. Nu kommer dock mitt fokus ligga på att bli smärtfri i ryggen innan jag anmäler mig till något lopp. Och ja, jag kommer vilja cykla runt Vättern igen. 

Slut på rapporten och tack för alla hejarop och pepp inför den här utmaningen.